Livet som grappler & sjukgymnaststudent

I helgen har jag drabbats av en uppenbarelse. Eller i alla fall så tror jag att jag väkt några mänskliga instikter inuti min kropp och kanske att den satte den biologiska klockan på speed-fart. Jag har nämligen hållit i en underbar, två månader gammal varelse som luktade mirakel och lyckorus. 
    Leon har fått mig att inse att man nog ändå ska skaffa barn tillsammans med den som man älskar. När prästen i kyrkan under dopet berättade vad fint det är att två människor väljer att tillsammans ge sina liv för ett annat och sa att Lina och Tony tillsammans skulle ge Leon ett liv och en uppväxt och lära honom att skilja på ont och gott höll jag nästan på att börja gråta. Kan förstås ha att göra med min hulkande moster till höger eller att Linas ögon tårades där uppe men jag tycker nog ändå att det var något som den där prästen sa som berörde mig djup.
   
På mottagningen sedan efter fick vi en vilt-gryta med  ris och hembakta tunnbröd. När alla ätit upp så passades Leon vidare til mitt knä där han förnöjt låg och sov i nära en timme. Trots att han låg där så himla länge så fick jag aldrig någon kramp i armen eller sockerdricka i benen. Nej jag bara satt där helt avslappnat och tittade och smekte hans hjässa. Galet!


____________________________________________________________________________________________


I veckan är det stängningsvecka som gäller och igår tog det extreemt lång tid. Inget var typ klart i matsalen när vi stängde och det kom bilar titt som tätt som ständigt avbröt städandet. Var inte hemma fören strax efter fyra och kom inte i säng fören kvart över, men då kan jag lova att jag somnade förnöjt. Hoppas på att kvällen och natten blir bättre idag. Fyra är på tok försent om jag ska hinna med att göra någonting utav dagarna.
    Ska dock idag ge mig iväg ner och hämta bilen och fara till Kolsta för att pyssla lite med Farasi och Rolle, men det blir till att snart sätta lite fart som den planeringen ska hålla!