Livet som grappler & sjukgymnaststudent

Måste inleda med att säga att den allra värsta sortens av sjukdom som jag föralltid kommer ha stora Varingslampan uppe för är : Magsjuka. Fy för en lede !!



Har haft det två gånger på mindre än en vecka nu. Första gången lagom till Pedro Duartes seminarum. Torsdagen gick okej men fredag morgon och framåt var helvetet på jorden med magsmärtor och allt som hör magsjuka till. Det styrde upp sig igen framåt fredag kväll då jag för första gången blev hungrig igen.


Andra gången var nu i onsdags. Hade varit på Ironman och hälsat på Martin Andersson och hans gäng för ett träningspass SW. Hårt och svettigt men attans vad roligt! Kom hem åt en av mina matlådor som jag gjort tidigare och chillade i soffan. Började med att magen svällde upp som på en gravid kvinna och efter det var det som om nån satte knivar i mig. Allt drog igång igen och torsdagen spenderades liggandes i fosterställning, mestadels sovande då jag inte hade någon for av energi alls. Lämnade igen bilen i stugan och sov 2 h. tvingade i mig lite nötter och några flingor på mammas initiativ. Kom hem gick och la mig i soffan. Sov till fyra, vände på mig, sov till sex. Försökte äta, men det tyckte inte kroppen. Sov mellan åtta och nio och gick ch la mig i sängen för att sova 10.


vaknade imorse efter 10½h sömn och med en lite piggnare känsla. Lite skadad som man är ställde jag mig på vågen imorse för att se hur mycket man kan tappa på ett dygn utan föda och endast några droppar resorb. Vågen visade 55kg !!(!!) -3½kg på 1½ dygn. SJUKT!!!


Frågan är nu bara varför jag blivit så dålig med så korta intervaller? Läste att några av symptomen stämmer in på laktosintolerans, men känns ändå som matförgiftning av något slag. Trots att jag båda gångerna åt helt olika saker. Det första jag gjorde idag när jag vakande var i alla fall att slänga allt som jag åt av i onsdags ;)




Snart är sommaren till ända och jag erkänner: Jag vill hem till Uppsala nu...


 

Borta bra men hemma bäst! Är tillbaka i Uppsala för att rulla med alla gamla godingar här och träna för Pedro Duarte. Dock har jag inte haft gin på mig på mycket länge och mina händer och underarmar blir fort trötta. Att det sedan är 500 grader under den där heltäckande dräkten gör inte saken bättre. Värmeslag är bara förnamnet. Och till råga på allt vaknade jag imorse med magknip och fick ligga till sängs tills klockan blev över tio. Då fick jag tvinga i mig fruktsocker och saft för träna skulle jag till vilket pris.
Men det gick segt och utan koffein i kroppen gjorde huvudvärken det svårt att hålla fokus och blev trött fort.


Hemma nu har jag lyckats få i mig kaffe och det känns som om livet sakta återvänder även om jag fortfarande känner mig trött. Ska ta en prommis med Ida bort till Flogsta och massera Mattias samt gosa med Josef lite och förhoppningsvis piggnar jag till inför kvällens SWpass. Skall avsluta kvällen med gemensam middag så better shape up!

Imorse vaknade jag av värmeslag (som alltid när solen lyser lite för mycket på fönstren) . Vaknade till med en kopp kaffe och trampade mig upp till stugan för att hjälpa pappa lägga papp på carportens tak. När jag kom fram fanns nybakt bröd så någon macka slank ner innan projektet startade som nästintill blev färdigt. Pappen tog slut då vi hade två remsor kvar att lägga, så det är skjutet på morgondagens agenda. Men jag känner mig lite "duktig dotter" som hängt på taket för den goda sakens skull idag ;)



Därefter trampade jag mig hemåt igen till stan. Tog en powernap i solen på gräsmattan innan jag sprang bort till friskis och rev  av ett ben-pass. Nu är det dags att byta kostym till ridbyxor och dundra bort emot stallet för att ta med Farasi på lite ävenyr.. Vi ska fara bort och rida i en hockeyrink idag ;)





Take Care!

Här händer det inte mycket under sommartid. Märker att jag inte är övertygad om att mamma och pappas stationära dator är lika bra som min egen lilla laptop varför det inte blir mer tid vid datorn än till att facebook-nörda och kolla mejlen med jämna mellanrum..


Jag har lite kommit över krisen och panikångesten över att inte veta vad nästa mål skulle komma att bli, och bestämt mig för att ge det stående en chans och verkligen försöka lära mig hur en bra fighter är stående. Dock kommer jag inte släppa Gin utan bara göra lite omstuvning i träningen. Under våren har det blivit mycket grappling och jujutsu vilket resulterat i en viktnedgång och bättre lugn i mitt game. Jag har utvecklat min grappling och börjat komma till nästa nivå, i alla fall på det mentala planet. Behöver inte stressa in i saker, behöver inte tro att alla lägger press på mig för det är jag själv som lägger ribban där jag vill att den skall vara. Vuxit lite kanske man kan säga.


Nu har jag en välbehövlig semester från tävlandet då jag tränar och äter mera det som faller in än det som borde och måste. Dock är jag lite missbrukare av kicken, så släpper inte greppet utan kommer fortsätta att träna under hela perioden här i Sundsvall för att komma tillbaka till Uppsala i augusti redo att börja om från 0.





Take care!

 

Hemma igen efter SM-äventyret och det med Två medaljer:

Ett silver i viktklassen som vanns av Sara Svensson och ett brons från öppna viktklassen som vanns av Janni Larsson.

Känslan att få ha gott en SM final mot Sveriges bästa grappler i direksänd tv är stort, det största jag gjort! Och med facit i hand känns min prestation värd så mycket och det väger tungt för mig. Jag gick totalt sex matcher och har fått möta några av Sveriges bästa grapplers bland annat: Anny Hammarsten som jag aldrig fått slagit förut och Maxine Thylin . Båda två är lila-bälten och rutinerade tjejer som jag gick tuffa matcher emot. Känns på något sätt att mitt lila-bälte kanske inte är helt fel ändå. Jag gick även match emot Louise Sondolo som jag förlorde emot på förra SMet. Jag vann fyra matcher och tre av dem på poäng vilket också är något nytt. Jag brukar inte vara tjejen som vinner på poäng och någonstans känns också det som en utveckling. Tack Åke Zaar för allt ditt stöd under våren!

Mycket bra strukturerat SM med bra rulians och ett realistiskt och bra tidschema som hölls på pricken! Och vad som var helt fantastiskt var att syster Malin med hela familjen var där och hejjade på mig Live. Gav mig blommor och bubbel och massor av stöd trots final-förlusten. Det är ju trots allt en vinst att få Silver.

___________________________________________________________________


Tanken var att efter SMet skulle jag vila. Chilla, njuta av sommaren men det ekar en tomhet och raslöshet redan nu. Vad ska jag göra nu? Vad ska jag satsa emot. Igår när jag kom hem till Uppsala satte jag mig vid datorn det första jag gjorde och började leta nya tävlingar. Utmaningar. Måste erkänna att stress kom över mig och den där känslan av att jag ju har så mycket kvar. Jag är ju inte bäst, det finns så mycket att träna för. Men inget konkret och det är det som skrämmer tror jag.. Galet, jag sitter ju trots allt med min silverpeng i handen som ett levande bevis på att jag inte är en förlorare eller misslyckande. Och ändå gör sig hjärnspökena hörda.


Då bara sådär får jag ett meddelande från en person som jag värderar högt som säger att han hört rykten om att jag är sugen på en shootfighting match. Han erbjuder sig att hjälpa mig med mitt stående och säger att jag kan träna med dem rutinerade, allt går att anpassa. Jag vet inte, men då släpper den där känslan.
Jag ska satsa och försöka gå en match i shootfighting. Jag ska träna på att lära mig att slå och sparka och se vart det kan ta mig. En utmaning och jag tar den! Ingen tvekan, det värsta som kan hända är att jag får ett blått öga, och det har jag efter helgen så det är inget nytt.