Ekande tomhet
Hemma igen efter SM-äventyret och det med Två medaljer:
Ett silver i viktklassen som vanns av Sara Svensson och ett brons från öppna viktklassen som vanns av Janni Larsson.
Känslan att få ha gott en SM final mot Sveriges bästa grappler i direksänd tv är stort, det största jag gjort! Och med facit i hand känns min prestation värd så mycket och det väger tungt för mig. Jag gick totalt sex matcher och har fått möta några av Sveriges bästa grapplers bland annat: Anny Hammarsten som jag aldrig fått slagit förut och Maxine Thylin . Båda två är lila-bälten och rutinerade tjejer som jag gick tuffa matcher emot. Känns på något sätt att mitt lila-bälte kanske inte är helt fel ändå. Jag gick även match emot Louise Sondolo som jag förlorde emot på förra SMet. Jag vann fyra matcher och tre av dem på poäng vilket också är något nytt. Jag brukar inte vara tjejen som vinner på poäng och någonstans känns också det som en utveckling. Tack Åke Zaar för allt ditt stöd under våren!
Mycket bra strukturerat SM med bra rulians och ett realistiskt och bra tidschema som hölls på pricken! Och vad som var helt fantastiskt var att syster Malin med hela familjen var där och hejjade på mig Live. Gav mig blommor och bubbel och massor av stöd trots final-förlusten. Det är ju trots allt en vinst att få Silver.
___________________________________________________________________
Tanken var att efter SMet skulle jag vila. Chilla, njuta av sommaren men det ekar en tomhet och raslöshet redan nu. Vad ska jag göra nu? Vad ska jag satsa emot. Igår när jag kom hem till Uppsala satte jag mig vid datorn det första jag gjorde och började leta nya tävlingar. Utmaningar. Måste erkänna att stress kom över mig och den där känslan av att jag ju har så mycket kvar. Jag är ju inte bäst, det finns så mycket att träna för. Men inget konkret och det är det som skrämmer tror jag.. Galet, jag sitter ju trots allt med min silverpeng i handen som ett levande bevis på att jag inte är en förlorare eller misslyckande. Och ändå gör sig hjärnspökena hörda.
Då bara sådär får jag ett meddelande från en person som jag värderar högt som säger att han hört rykten om att jag är sugen på en shootfighting match. Han erbjuder sig att hjälpa mig med mitt stående och säger att jag kan träna med dem rutinerade, allt går att anpassa. Jag vet inte, men då släpper den där känslan.
Jag ska satsa och försöka gå en match i shootfighting. Jag ska träna på att lära mig att slå och sparka och se vart det kan ta mig. En utmaning och jag tar den! Ingen tvekan, det värsta som kan hända är att jag får ett blått öga, och det har jag efter helgen så det är inget nytt.
Kommentarer
Trackback