Livet som grappler & sjukgymnaststudent

Idag har jag fått några kommentarer som fått mig på bra humör. Det är verkligen viktigt att man får höra att man är bra emellanåt att man duger och fixar det som man håller på med. visserligen ska man ju säga det varje dag till sig själv, men det blir ju lite annan känsla när någon annan påperkar att man är bra, eller för all del HÄRLIG
"Nej, men du är riktigt bra, smidig och så. om du fick möta någon i din egen storlek skulle du vara grymt bra"

"Shiit vilken ork! Du har en jävligt bra kondition"  

Jag tycker om mina brottarpolare

Dagen börjar med matteprov, och vart kan det leda tro? det kan jag berätta att det faktiskt var ganska skönt att få det gjort på en gång så att man slipper tänka på det mera. Massor av konstiga frågor och inre funktioner, inte konstigt att man blir förrvirrad och rör ihop allt till en soppa. men skönt att ha det gjort!

Ledigt imorron då! så det blir till att rida charesse där på morgonkvisten för att sedan fara till kristinehamn och hälsa på mina gamla släktingar Ulla & Lars. sedan tillbaka till skolan där jag kvällsfodrar pållarna i skolstallet och sedan är det in till stan för att gå på bio med helene och scotty. som traditionen lyder när vi går på bio så är det Saw 4 som gäller;D sen har jag hela helgen devoted till att jobba i skolstallet lördag söndag för att sedan ryka av med ett pass på donken på söndag kväll.

Frågan är när jag ska hinna vara ledig?

Om jag tänker igenom mitt liv såhär lite spontant så kommer jag fram till att jag har ganska mkt som jag inte delar med mig till andra. man har ganska mkt som man går och tänker på själv som man inte alls yttrar till ens sin närmaste. varför är det så? är man rädd för att bli konfronterad eller är det så att inte tål att höra den verkliga sanningen bakom ens eget resonomang. är man rädd för att förlora kampen om vad man själv egentligen ser som det ytterst viktiga?

Ibland blir jag rädd för mig själv och mina tankar. kanske det är därför jag väljer att inte dela med sig av dem. man vill helst bara glömma dem eller gömma dem långt inne där ingen kan se dem. man vill verka så tuff och stabil på utsidan men på insidan kanske det i själva verket håller på att krakulera totalt även fast man själv tror sig ha kontroll.

Jag känner att jag har kontroll. jag vet vad jag gör och varför jag gör det och så länge jag själv har kontroll och kan motivera varför så tror jag att jag har rätt och därför gör jag vissa saker i smyg, utan att någon ser eller hör. Frågan är bara den om det är det rätta?

Idag är en sån där dag när jag känt att jag vart väldigt positiv och glad, fast på samma gång lite smått bekymrad. Känns som om jag måste vara extra glad och positiv de dagar som jag vaknar nu i denna mörka tid annars så bryter jag ihop. Ganska knepigt att jag inte, trots efter så lång tid här nere endå inte känner mig riktigt hemma. de jag bryr mig om mest finns ju här runt mig, och jag vet att de bryr och älskar mig lika mkt tillbaka, ändå känns det inte helt fulländat.
Studenten hägrar och den 3 december är det dags för mössprovning inför studenten. åhh vilken lycka var min första tanke för att sedan gå över i ett visst vemod och tvekan. studenten? vem jag? Redan?! fast endå är det enda jag tjatat om sen i september dessa studentmössor. alla våra luncher då vi bara sitter och snackar skit slutar nästan alltid med att vi nämnt att det verkligen ska partas till våren för det är våran sista tid. frågan är om det är våran sista tid. vem har bestämt att vi ska förlora varandra? Ni är mina stjärnor på himlen som får mig på det bästa humöret, även när allt bara verkar skit och jag bara längtar hem till Viktor.
Ni är fem helt unika brudar som helt enkelt är underbara

Tack

då satt man ner, efter en lång dag med halvhårt skolarbete med en god gopp kaffe med skummad mjölk och en förträffligt god, varm banan med, tro det eller ej, men philadelfiaost. en riktigt mumsig efterrätt som jag kände för att unna mig såhär i höst/vinter mörkret. frågan är om man kan kalla det vinter än, det har ju inte ens kommit någon snö men eftersom det ju faktiskt är november tycker jag allt att det är lite diffust på definitionen av denna årstid. kanske något mellanting som hövi?

nu är det 44 dagar kvar tills jag får fara hem nästa gång. Är jag en nörd som håller räkningen eller får man göra det? inte för att jag längtar hem sådär extremt just nu, men har en känsla av att efter fyra veckor kommer det kännas ganska mycket att jag varit ifrån någon som betyder mkt, och då är det tre veckor kvar endå.. för inte längtar jag hem till granlo, det kan jag lova er. känner att jag kommer vara ute på ganska många hembesök hos någon annan så fort jag får chansen

Nej, nu är det hög tid att surpla i sig det sista kaffet och packa väskan. ska iväg och brottas lite och göra av med lite energi och förhoppningsvis har jag sällskap på bussen hem sen!