Livet som grappler & sjukgymnaststudent

Jag klev av tåget en dag. Hade precis kommit fram efter en åtta timmar lång resa från Sundsvall. Där utanför tåget står min pojkvän och väntar på mig som alltid. Jag släpper alla mina tunga väskor för att få en puss och ett välkommet hem. Men han vänder bort huvudet och säger att han har något allvarligt att prata om, och att jag ska lyssna. Jag blir häpen men visst, jag kan väl lyssna.
    Då säger han det. Bara sådär. "Jag älskar dig, vill du förlova dig med mig?"
    Vad ska man säga? Stum till en början, medan tårarna börjar bränna under ögonlocken. Klart jag vill! Jag kanske bara är 16 år, och jag kanske har hela livet framför mig. Men jag älskar ju honom mest på jorden och vill inget hellre än att dela hela mitt liv med honom. Kanske det bara är en ungdomsförälskelse som går över snart, men man ska äl leva i nuet? Eller ska man leva för det som kommer i framtiden? Inte vet jag för jag gör bara det som jag tycker känns bäst. Och man ska väl göra det som känns bäst? Vissa kanske tycker att vi är helt puckade som binder upp oss, men varför binda upp sig? Är inte en förlovning ett bevis på att kärleken mellan två personer är extremt stark? Jag tycker i alla fall att hans aktion var underbar, och jag vill inte för en enda sak i världen byta bort den kärlek jag har. Inte när han är så villig att visa sin kärlek till mig för alla andra.

Varje dag, minst en gång så känner man hur det bubblar upp. En känsla av att inte må bra, att känna sig malplacerad och helt fel. Helt ful. Varför är det så att man ibland bara inte klarar av att leva med sig själv?
Jag känner ofta en frustration och ångest över att man är den man är där man är. Inget stämmer och allt blir bara fel, fel, fel.
    Att inte passa in är den värsta. Att känna att man sticker ut från mängden och att man inte är som alla andra. Man börjar lätt att fundera över varför jag är den jag är, och varför jag inte blev den snygga bruden där som man såg på stan igår. Hon den söta och fina. Varför blev inte det jag?
    För att dämpa känslan brukar jag gå ut. Bara ut. Springa, jogga, rusa vad som helst. Bara man får bort den där obehagliga och gnagande känslan som ligger längst in i mig och gnager.
    Men är jag den enda som känner så här? Eller är det så att det finns flera som känner att dom inte passar? Att sätet är obekvämt och du verkligen vill byta till något annat, men det finns inget annat för alla andra är upptagna och du MÅSTE sitta kvar. Kanske finns det flera som mig, jag vet inte. Jag kan inte gå in i en kropp för att kolla om denna känner lika som mig. Jag kommer nog aldrig få veta om det är flera som känner som mig, samma betyngande känsla av obehörighet. Jag kan bara gissa mig till att det finns fler som mig...

Visst jag kan tycka att de ibland kan vara helt okej med en slapp lektion det är det inget fel på alls, men när de hela börjar likna en enda stor gruppterapi så kan man fråga sig vad de ska vara bra för?
    Vi kan väl leva allihopa? Eller är det något som vissa har lite svårt för? Inget illa menat men jag finner hela ämnet fullständigt onödigt. Visst en gång i månaden kan vara okej, om vi gör något vettigt, men det som vi gjort nu är helt sjukt.
    Sitta och berätta och säga hur vi känner osv känns för mig ganska befängt och bara jobbigt. Det blir för mig som om man bara vill försvinna. Jag har hellre matte än livskunskap.
    Så om vi ska göra något vettigt av livskunskapen så ska den väl nästan helt kopplas till idrotten. Hellre en extra gympalektion i veckan än gruppterapi. Visst jag säger inte att livskunskapen är helt onödig, kan nog vara bra. Men bara ibland.

    Så SLOPA LIVSKUNSKAP och gör det till någon fysisk aktivitet!

Är inte dagens viktigaste tidpunkt morgonen?
Jag menar man vaknar ju och kliver upp, möter världen igen och äter dagens viktigaste mål mat.
Eller? Att kliva upp lite tidigare varje dag och verkligen ge dagen tid att starta kan vara ett utmärkt tilfälle att hinna med sådant som man kanske inte hinner med under dagen.
Kanske att man hinner tvätta och städa? Äta en rejäl frukost? Göra sig sådär extra fin så man får dom där blickarna i korridoren som man nästan alltid längtar efter?
    Kan det inte vara så att vi underskattar mornarna alldeles för mycket? Borde vi inte ta vara på dagens första timmar och göra dom till dom bästa? Borde inte humöret bli mer på topp om man gjorde det?

Jag anser defenitivt att det är såhär. Jag stiger upp halv sju varje morgon, går 30 minuter promenad och äter frukost i lugn och ro. Därefter har jag en timme kvar att plocka undan efter gårdagen, bädda sängen, göra någon glömd läxa eller bara njuta framför tvn.
    Därför tycker jag att man ska ta vara på morgonen!

Hur kan de komma sig att de tog flera år innan man införde en lagändring gällande alkoliserade våldtagna kvinnor?
    Att alltför kåta karlar får tafsa och hålla på hur de vill, bara för att man är på fyllan? det är helt sjukt!
Och inte fören nu, har man kommit ändrat detta.  Ett flertal män går fria i samhället, bara för att dom begick sitt brott vid rätt tidpunkt då det inte var så "hemskt" att våldta en alkoliserad tjej. Hur kan det vara rätt? Systemet hade en enorm glipa, där alla låtsades att inte se. Som om problemet inte fanns.

    Tack för att något hände i vårat rättsliga system! Vad är det för fel på dom som inte såg de skador de våldtagna kvinnorna fick? Deras straff blev de psykiska och fysiska men som bestod efter detta fruktansvärda våldsbrott, medan männen oftast inte fick mer än ett lite skadestånd. Att inte något hände tidigare är skrämmande.

TACK för att någon äntligen såg genom fingrarna!