Livet som grappler & sjukgymnaststudent

Varje dag, minst en gång så känner man hur det bubblar upp. En känsla av att inte må bra, att känna sig malplacerad och helt fel. Helt ful. Varför är det så att man ibland bara inte klarar av att leva med sig själv?
Jag känner ofta en frustration och ångest över att man är den man är där man är. Inget stämmer och allt blir bara fel, fel, fel.
    Att inte passa in är den värsta. Att känna att man sticker ut från mängden och att man inte är som alla andra. Man börjar lätt att fundera över varför jag är den jag är, och varför jag inte blev den snygga bruden där som man såg på stan igår. Hon den söta och fina. Varför blev inte det jag?
    För att dämpa känslan brukar jag gå ut. Bara ut. Springa, jogga, rusa vad som helst. Bara man får bort den där obehagliga och gnagande känslan som ligger längst in i mig och gnager.
    Men är jag den enda som känner så här? Eller är det så att det finns flera som känner att dom inte passar? Att sätet är obekvämt och du verkligen vill byta till något annat, men det finns inget annat för alla andra är upptagna och du MÅSTE sitta kvar. Kanske finns det flera som mig, jag vet inte. Jag kan inte gå in i en kropp för att kolla om denna känner lika som mig. Jag kommer nog aldrig få veta om det är flera som känner som mig, samma betyngande känsla av obehörighet. Jag kan bara gissa mig till att det finns fler som mig...