Livet som grappler & sjukgymnaststudent

Säga vad man vill om Sverige och Sundsvall, men det är nog svårt att klå Östtjärn en varm sommardag som går i lugnets tecken. Efter en kväll nere i staden med Therese, Viktor, ett gäng knasiga snubbar samt en massa öltält behöver själen en viloplats där den får hämta ny energi. Och då finns det inget som jag älskar så mycket som Östtjärn. Jag kom dit vid elva tiden, trött och sliten med huvudvärk och magknip. Solen sken och det fläktade alldeles lagom så jag hoppade i bikinin och la mig i liggande läge med en god yoghurttallrik som skulle dämpa min ledsna mage. Med tidningen uppslagen framför mig låg jag och läste dagens/gårdagens nyheter och surplade i mig av den goda yoghurten och lapade solstråle efter solstråle. När värmen blev för påtaglig är det inte långt till ett dopp i tjärnen, och det är dundermedicinen mot värmeslag. Efter ett slag när tidningen är färdigläst är det bara att lägga ner huvudet och sakta slummra in till djudet av vattnets klukande mot bryggan och badgästernas avlägsna skratt på andra sidan.
När man vilat upp sig lite och livet sakta börja kännas levnadsdugligt igen kan man genom en kort promenad ta sig till en av många hästhagar och gosa med mamma-hästar och bebis-hästar som mer än gärna sitter i knä. Då känns allting bara sådär härligt och man önskar att man aldrig behövde stöta på en vardag igen med stress och panikångest.


Vad jag vill förmedla med det här är att man nog kan ta Sundsvall ifrån mig, det är inga problem, men man kan ALDRIG ta Östtjärn ifrån mig. Det är paradiset på Jorden och kommer så alltid att förbli. Att vara där gör att jag känner mig mindre ensam och saknaden av mina bästa vänner inte är alltför stor.
Ser man på då började jag tjuta. Igen. När ska denna ofantliga ångest-längtan släppa? När ska allt kännas hundra procent igen? Jag har det ju så himla bra här tillsammans med Viktor och han är den bästa killen man någonsin kan önska. Men jag vill ha något mera, någonting fattas. Jag saknar er alla av hela mitt hjärta och det svider att ni inte finns runt mig längre. Även om jag har människor här som jag har starka band till som jag vet att jag alltid kan vända mig till kommer mina gymnasieår alltid vara det som fattas mig under resten av mitt liv.


Fast nu ska man väl inte överdriva heller, och jag vet att det här bara är en massa självömkan men det är skönt att få skriva av sig och minnas tillbaka. Det är en process jag måste genomgå tror jag.

 

 


 

men hallå! var inte så lessen! jag blir ju åxå lessen då ju:( o det är inte snällt att göra någon annan lessen..

du kan ju trösta dej med att du inte är den enda som saknar lillerud:)



puss på dej=)

I truly madly deeply love yeah! will see each other soon, at lasse (Y) ;)

jag saknar dig och alskar dig MYCKET nordis. du ar sa speciell for mig.

vi ses om mindre an en manad nu ju! :)